Svart är ingen färg

Färgarmäster Albert Dysenhof har kunskapen om det svartas karaktär – både i tyger och människor. Med den kunskapen som klangbotten berättar han om färgning, hål, skuggor, melankoli och djävulens brev till farfar. Där emellan dansar han i mörkret – med svarta änglar, med svarta älvor och även med själva mörkret.

Ett utdrag ur boken:
När mörkret inte är tomt

De svarta våderna svängde sakta i luftdraget från ugnens varmluft. Det hade blivit en avkopplande vana för Albert att gå med utsträckta armar bland de torkande våderna. I det svaga ljuset från fotogenlampan påminde rörelserna om långbenta älvor från djävulen. De dansade lockande, nästan krävande: kom, låt mig omfamna dig, svepa mig runt dig, kanske kväva dig.

En gång föll en våd ner från ställningen och virade sig runt honom där han gick med utsträckta armar i mörkret. Då kändes det som om djävulen hade skickat en svart älva för att hämta honom. Han hann tänka några tankar om hur det skulle vara att arbeta för djävulen och utföra onda handlingar innan han lyckades sno sig ur våden – och kunde ta ett djupt andetag. Sedan hade han genast gått och tänt fotogenlampan inne på kontoret för att skingra mörkrets makter. Men fukten dröjde kvar i kläderna – djävulen släpper inte gärna sitt grepp.

Han tände alltid fotogenlampan på behörigt avstånd från de svarta våderna. Inte ens en vilt fladdrande våd skulle kunna komma i närheten av lågan. Eld och tyg ska inte umgås. Respekten för eld hade formats under många generationer färgare. Många livsverk hade förstörts på några timmar när luftdraget hade fört hängande tyg alltför nära en ljuslåga och sedan gett elden fäste i tygbalarna på lagret.