12 minglande dikter

Tysta stenar

Det mesta av det som behöver sägas
är sagt
Vi har våra samtalsämnen bakom oss

Jamen, nuet tar aldrig slut
Angelägenheter föds ständigt

Hans panna rynkades
Han vände sitt ansikte mot himlen
För att inte bländas av sin upprörda skapare
eller stjärnornas gåtfulla mångfald
blundade han
Sedan ropade han "Aldrig!"

Han tittade ner på sina fötter
Därunder fanns ett jordklot
ett halvt universum
och kanske ett och annat helvete
Han grävde en grop med bara händerna
föll på knä
och tryckte sin näsa mot gropens botten
Han viskade "Knappast"

Han reste sig sakta upp
och sade "Nej" åt väster
Han sade "Inte" åt söder
Han sade "Icke" åt öster
Han sade "Ej" åt norr
Och snurrade ett varv till
med munnen stängd

Han kröp ihop
Han krympte
Inte till en själlös klump
utan till en orosfri själ i rullstensåsen
Och fann sig till rätta
i tysta stenars sällskap