Startsidan

-

Mellan tid och sidospår

Skiss Varifrån får konstnären Gusten Wolphram sin inspiration? Själv brukar han svara att den finns där man letar. Han vet också var den inte finns: "Jag har slutat gå på kreativitetsseminarier. Jag vill inte begränsas av andras låsningar."


Ett utdrag ur kapitlet "Barndomsvännen":

– Visade han en estetisk ådra redan i barnaåren?
– Gusten var tidigt ute med det mesta. När de andra pojkarna slog små bollar med racketar mot garagedörrarna i området eller åkte sådana där skidor som inte går rakt – vad heter det – ja, just det, slalom, då gick Gusten omkring med en blyertspenna och ritblock i kvarteren. Egentligen smög han omkring, inte i syfte att inte synas, utan tvärtom i syfte att synas som smygande. Alltså som konstnären som iakttar omgivningen, utan att störa eller påverka, och som dokumenterar den. ”Jag är observatören som tolkar”, brukade Gusten säga. Det tyckte jag var definitionen av en konstnär. Jag adderade ”Sedan utför betraktaren den andra tolkningen”. Ja, så där kunde vi starta ett samtal som pågick i timmar.

– Vad hände efter ungdomsåren?
– Vi hade sporadisk kontakt hela tiden. Jag från mitt lärdomssäte i Uppsala och Gusten från de ställen där han ställde sitt staffli. Han studerade och målade på alla sina resor. Jag är på resa även när jag tillfälligt bor någonstans, brukade han säga. Han är en livets resenär. Jag tror att han löser enkel biljett, för han ser alltid framåt. ”Tur” är hans stil, inte ”retur”.

– Det var förstås intressant att höra honom berätta om sina intryck?
– Jo, det hände alltid något med honom i närheten. Jag kommer ihåg en gång när han ringde mig. Han hade just avslutat en kurs i Revolutionär semiotik och ville koppla av litet. Så han frågade om han kunde besöka mig i Uppsala över helgen. Javisst. I vanliga fall liftade han till Uppsala för han hade ont om pengar, men nu hade han sålt en tavla så han skulle åka tåg. Jag cyklade till järnvägsstationen för att möta honom. Det brukade vara lätt att se honom bland alla tågresenärer. Han hade staffliet i den ena handen och en stor väska med målarfärger och ombyteskläder i den andra handen. Och på huvudet en svart basker. Denna gång såg jag ingen Gusten på perrongen. Efter en stund så ropade Gusten på mig. Jag vände mig om och såg en Gusten utan staffli. Väskan hade han, men denna gång var baskern röd. Röd. Jag ska förklara, sade han medan vi gick till Ofvandals Café och Hovkonditori. Han tog fram målarväskan och visade mig terpentinflaskan. Medan servitrisen tittade bort, hällde han en skvätt i min och sin egen kopp med kaffe. När han såg min förvånade min, förklarade han viskande att det var fransk konjak. Vi firar att jag har sålt en tavla och att vi träffas, sade han utan att viska. Med skeden tog han en stor bit av Budapestrullen.

Mellan ting och sidospår

-

Upphovsskyddat © 2004 - 2024