12 dikter från en i publiken

Myller

Höstens färggranna lövdraperi har fallit
Nu ser jag den novembergrå scenen
Jag är ensam i publiken
Inget rör sig på scenen
Jag hoppar över orkesterdiket
som är fyllt av tidigare toner
och oanvända pauser

För att se bättre
viftar jag undan dimman
och torkar bort fukten

Där bakom diset
Under fukten
I dimman
Inuti dimman
myllrar det av liv
Vardagens liv
Så som det skulle ha sett ut
om Fellini hade regisserat statisterna
i en målning av Hieronymus Bosch

Människor är sina egna instrument
Somliga följer ödets noter
Andra improviserar
På nära håll kan det låta som en kakofoni
På håll ljuder livets symfoni