12 dikter på gränsen

Förgänglighet

Han hade bott ensam i stugan
allt sedan föräldrarna flyttade
till ålderdomshemmet i byn
Det var många år sedan

Han kände att vid nästa vägskäl i livet
skulle han inte själv få välja
En kylig höstdag
tog han fram alla brev och dikter ur byrålådorna
och alla tavlor ur garderoben
Han blandade dem med torr ved
och tände en brasa i spisen

De vackra orden sprakade
De underfundiga formuleringarna gnistrade
Kärleksförklaringarna brann med klar låga
Motiven med de fina penseldragen
fick solnedgångens lyster

Lyriken strömmade ur skorstenen
Konstens rök steg mot skyarna
Kråkorna samlades
för en stunds värmande kulturkonsumtion

I en vecka tömde han låda efter låda
och bar till spisens hungriga lågor
Breven som aldrig skickades
Dikterna som aldrig lästes
Tavlorna som aldrig ramades
Han hade slitit ut många pennor och penslar
under ett liv i ensamhet och längtan

Minnenas eld kastade långa skuggor
varje gång han öppnade spisluckan
för att lägga in mera bränsle
Platons skuggvärld spelade teater
i den ensliga stugan

När vinterns första snö föll
och målade naturen vit
hade elden falnat
Det blåste en sval vind ner genom skorstenen
Askan virvlade upp
och lade ett grått täcke
över tomma, utdragna byrålådor
och en levnadskonstnärs orörliga händer